Ur BON: Modebild mot cancer

Turbantjej_text_w-560x560

Illustration Elijah Hughes och Sara-Mara | Söderberg agentur

Min mormor var bara 58 år när cancern tog henne. Jag var sju, mamma var yngre än vad jag är nu. Mormor var en av de mest glamourösa kvinnor jag visste. Glödande rött hår, smaragdgröna ögon och smärt figur alltid klädd i senaste modet från Paris. Som ung jobbade mormor på lokaltidningens moderedaktion, sedan träffade hon morfar och blev enligt femtiotalsmodellen hemmafru – en smått frustrerad sådan. Senare grundade mormor och morfar ett lokalt konfektionsimperium som spridde parisisk flärd och brittisk klass över den lilla staden. De var ett ståtligt par, han med sitt slätkammade svarta hår, hon med sin glödröda page. Mormor och morfars tid tillsammans, och med oss, blev alldeles för kort. Båda dog mitt i livet, i sviterna av sjukdomen med stort C. Från mormors sjukdomstid minns jag peruken, den som mamma hjälpte henne att välja ut. Mormor var mån om att inte visa sig för mig och min lillebror utan peruk. Hon var rädd att skrämma oss. Men mest av allt tror jag att hon var rädd för sin egen spegelbild, och kvinnan som såg tillbaka på henne, cellgiftsmager och hårlös. Ser man inte dödssjuk ut kan man i alla fall låtsas att allting är precis som det ska. Spela kort med sina barnbarn, hjälpa sina kunder i butiken och gå ut med hunden utan att grannarna gluttar bakom gardinen. För varje hårstrå eller ögonfrans som föll blev mormor lite räddare, lite sjukare, lite mindre Ingrid och lite mer patient. För Elijah Hughes moster var det annorlunda. För henne var håravfallet ett tecken på att cellgifterna fungerade och hon kände sig positiv. Perukerna gillade hon aldrig. Elijah berättar om julmiddagen då hon redan vid förrätten slängde av sig peruken med ett leende.

– Jag tror att det som var jobbigt för henne inte var hur hon såg ut utan bryn och ögonfransar, utan att hon blev medveten om vilken funktion de faktiskt har. Hon fick lättare ”saker” i ögonen och det tyckte hon var irriterande, säger Elijah.

Elijah går sista året på Fryshusets gymnasium. Efter att länge ha följt sin moster Kerstins kamp mot bröstcancern bestämde han sig för att aktivt ta del i kampen. Genom att designa en t-shirt där 100 % av vinsten går till Bröstcancerfonden vill han rikta uppmärksamhet mot sjukdomen och hedra dem som drabbats. Bilden på t-shirten är designad av Elijah med hjälp av illustratören Sara-Mara. Den föreställer en kvinna utan hår och ögonfransar. Först hade hon ögonfransar, men enligt Elijahs önskemål plockades de bort. Även utan ögonfransar och hår är kvinnan stark och vacker, mitt i livet och mitt i kampen. På huvudet bär hon en vacker, rosa turban – lika mycket modeaccessoar som skyddande varm och funktionell. Inspiration till bilden fick Elijah efter att ha bläddrat bland sin mammas gamla Vouge-omslag från trettiotalet. Texten ”Still I rise” syftar till att kvinnan reser sig igen, trots sina svårigheter. Elijah berättar att hans moster under sjukdomstiden styrde sitt utseende med makeup så att hon såg ut nästan som vanligt.

– Det fanns en kraft och trygghet i den kontrollen. Jag tror att makeupen blev hennes grej och att hon då kunde bortse ifrån håret, säger han.

Elijahs moster gick bort i bröstcancer i mars i år och fick aldrig se det färdiga resultatet av projektet, men hon var en stolt moster hela vägen.

Jag önskar att jag själv hade kunnat visa min mormor att i hårlösheten finns en styrka, kraft, skönhet och, mest av allt, hopp. Du hade varit suverän i rosa turban, mormor!

T-shirten är tillverkad av ekologisk bomull. Den kan köpas hos COW parfymeri.

This entry was posted in Från BON, Krönikor, Personligt, Popkultur. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


9 × five =