Ur BON 17/11 2012 – En kubikmeter skönhet


Just nu står den här röda dunderklumpen på Palais de Tokyo i Paris. Den röda massan är Fabrice Hyber’s 1M3 de beauté, En kubikmeter skönhet, gjord av 150 kilo Yves Saint Laurent Rouge Pur Couture läppstift. Kuben är del av utställningen Matières Premières, råmaterial, där Hyber undersöker hur vi uppfattar ett material utifrån dess storlek och skala. Hur uppfattar vi ett lyxstämplat råmaterial när det presenteras som en gigantisk färgkub, istället för i en glimrande hylsa på piedestal i ett exklusivt varuhus? Less is more i ena ringhörnan, storpack i den andra.

Mina spontana tankar:
1. Visst sjutton är färgen No 1? Svar: ja det är det. (“Det behövde vara en riktigt levande, närvarande röd” förklarar Hyber.)
2. Hur har Hyber fått tag i allt det där läppstiftet? Är det sponsrat (här ligger även en skönhetsredaktör i lä)? Vet Hyber ens att uppskatta att han har tillräckligt med Rouge Pur Couture för att försörja hela Sveriges kvinnliga befolkning minst två säsonger (möjligtvis fler, vi är hopplöst snåla med det röda stiftet i vår vardag, systrar).
3. Vad händer när verket tas ner? Ytskiktet kommer säkerligen vara skabbigt, men nog borde man kunna skrapa ihop en respektabel arsenal från innanmätet..? Eller sparas det, som ett experiment för att se hur materialet skiftar med tiden?
4. Hur stort är mitt begär för monsterkuben i relation till begäret jag känner inför de 3,5 gram av exakt samma material som står hemma i mitt badrumsskåp?
5. Är det materialet eller objektet jag värdesätter högst?

Hyber menar att läppstift på hylsa som material blir underskattat. Jag kan inte hålla med, men så är jag heller inget fan av storpack. Knappt fyra gram läppstift är värt mer än 150 kilo. Ändå är den här kladdiga kvadratmetern laddad med så mycket mer sexappeal än om materialet vore, säg, betong eller vax. Det är svårt att förhålla sig, särskilt när man har en personlig relation till den där massan och gärna lägger flera hundralappar på 3,5 gram av samma vara i guldmålad hylsa. Det är lite groteskt med 150 kilo, vilandes som en formpressad Barbapappa på en kall betongkub, men ändå lite… sexigt. Jag börjar fundera på mig själv som materialist. Jag älskar ju Rouge Pur Couture No1, men är inte alls taggad på att kyssa kuben. Varför? Är jag en sån som blir förblindad av form, ledsagad genom livet av logotyper, så tjusad av paketering att jag är oförmögen att se innehållet i sin egen rätt? Slav under exklusivitet, elitkonsumtion, limited editions och objektifiering? Samtidigt får ju kuben ett värde i sig där den står uppburen på Palais de Tokyo, omgiven av respektingivande tomrum. Ingenting får distrahera när vi betraktar verket. Som vanligt kommer jag att tänka på Marcel Duchamps pissoar och kontextens makt. En 150 kilos dunderklump läppstift på gatan vore… ofräscht. Att Hyber valde just YSL motiverar han med att modehusets möten mellan maskulint och feminint fångar samma dubbeltydlighet som konstverket.

Det är inget nytt att försöka separera innehåll från form, men att det är just läppstift bränner till. Med läppstift har vi ett förhållande, som vi är mycket aktiva i. Läppstift är intimitet. Läppstift är ett avancerat signalsystem, genom vilket vi (hon)människor kommunicerar vilka vi är och vart vi är på väg. Man vill vara en kvinna med ett signatur-läppstift, en kvinna som vet vad hon vill och vad hon vill berätta med sin tysta mun. Denna knappt fem centimeter höga livsstilsmarkör besitter en sådan kraft att den driver småflickor till snatteri och vuxna kvinnor till världsomspännande jakter på den perfekta nyansen och hysteri inför utsikten att signaturfärgen ska utgå. Jag får en tvångstanke att jag vill borra in ansiktet i kuben, hetsäta parisisk lyx. Vilken helhetsupplevelse! Faktum är att det nog skulle gå, i alla fall om man är begåvad med ett konformat huvud och stark nackmuskulatur.

***

“Det [läppstift] är ett mycket följsamt material, särskilt i större mängder”, säger Hyber, som är ett uttalad fan av lyxkosmetika. “Materialet är i ständig rörelse. Det är ett arbete som aldrig blir avslutat, som alltid utvecklas. Det är ett levande oeuvre.”

Redan 1981 jobbade Hyber med läppstift. 1M2 är en kvadratmeter kanvas målad i läppstift, som även den just nu står på Palais de Tokyo. Ja, jag kan ju inte annat än gilla honom. Oavsett vad man tycker om konsten så kan ingen ifrågasätta karlns utsökta smak för läppstift.
(Om någon råkar vara på PdT – kolla gärna upp vad som händer med innankråmet den 7 januari, när utställningen tas ner. Finns det möjlighet att skicka ner tomhylsor?)

Fabrice Hybers Matières Première visas på Palais de Tokyo i Paris till och med 7 januari 2013.

This entry was posted in Från BON, Makeup, Popkultur, Skönhet. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


seven + 2 =