ÄNNU EN BYXA BACK IN BIZ!

Bild 8

Idag kom jag i ännu ett par jeans. Alltså RIKTIGA jeans, inte imitation. Vet ni vilken lyx det är för en som levt i trikå sedan i maj? De här jeansen köpte jag förvisso när jag var tio veckor gravid, så det är inte pre-preggers, men ändå!

Vet ni så fascinerad jag är över hur snabbt kroppen hittat tillbaka till något som ganska mycket liknar dess forna jag? Visst är jag någon storlek större och magen är pösig och allt fett verkar liksom har omfördelat sig och trillar ner över nedre delen av magen och höfterna, men när jag tittar i spegeln (vilket jag gör plågsamt ofta, har helspegel i duschen enligt japansk badrumsstandard) så känns det overkligt att tänka att jag hade megaboll och vägde 71 kilo för bara 5 veckor sedan. Och lustigast av allt är att trots att min kropp nog är i sin minst bikiniredo form någonsin så tycker jag så mycket om den! Den har ju byggt Vera och varit hennes hem under de nio månader hon bodde i bollen. Och nu 5 veckor efter hon kom så är jag tillbaka i något som åtminstone vagt liknar min gamla form – är det inte ett mirakel så säg. För varje dag kan jag dra igen en ny klänning eller åla mig i en ny kjol eller byxa. Tänk att det går så snabbt! Vem kunde tro det när jag såg ut såhär alldeles nyss?

Bild 9
Bild 12
Vet faktiskt inte vad jag väger nu, men de första två veckorna tappade jag 12 kilo av 17, så även om det skulle ha stannat där så vore det inte alltför tokigt. Så om ni som jag gjorde nojar över att för alltid vara fast i spolformat rondör – släpp det! Och det är världens enklaste viktnedgång – har mest suttit på rumpan och ätit tycker jag. Och så ammat förstås, den heliga graalen som bränner fler kalorier än tusen spinningpass. Men nu börjar det jobbiga gissar jag, nu har väl det automatiska droppet börjat nå sitt slut och det är dags att träna (kommer aldrig hända) och ta ut skilsmässa från hallonskallarna (nej nej nej!).
Men ändå. Jag trodde att jag skulle behöva ha tights och mammakläder bra mycket längre. I morse smög jag till och med på mig en gammal högmidjad, snäv kjol och den gick igen! Den satt korvigt, men vem bryr sig. DEN GICK IGEN!
Förlåt min ytlighet, men sånt gör mig glad. Stretchmarks blev det heller inga.
Men mest av allt kommer min kropp alltid vara min bästis eftersom den var med och skapade världens mest perfekta lilla bebis, och nu ger samma bebba all mat och näring hon behöver.

Och när vi ändå är på ämnet- ni som frågat om kejsarsnitt. Det var för mig en walk in the park. Var uppe och gick dagen efter och kunde gå långa promenader veckan efter. Det hade jag nog kunnat direkt, men jag fick inte när jag var på sjukhuset. Har inte heller känt att magmusklerna slappats av, fast å andra sidan har de aldrig varit särskilt spänstiga. Hade painkillers i början så då kände jag knappt något ont, och gjorde jag det så var det bara att ta en painkiller till. Men efter andra veckan har det inte behövts. Däremot är det stumt och lite ömt runt ärret, men det är inte särskilt obehagligt. Ärret i sig sitter långt ner och kommer aldrig behöva avnjutas av någon annan än Beats.
Jag skulle göra om det vilken dag som helst (vilket jag också kommer den dag det är dags för en tvåa). Väldigt odramatiskt skulle jag summera det hela.

Nu ska vi som sista svenska medborgare kolla in programmet Ullared. Man får’la hänga med!

This entry was posted in From Tokyo With Love, Personligt. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


− 7 = two

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>