Ur BON: Hemvändarångest revisited

IMG_6661

Jag läser Elin Unnes krönika, Sverige kan bara bli bättre, om att återvända till Stockholm från Paris och får vatten på kvarn. För två och ett halvt år sedan var det jag som landade en kall decembereftermiddag på Köpenhamns flygplats efter fyra år som Tokyo-bo. Att lämna Japan var det svåraste jag har gjort, jag lämnade inte bara Tokyo, jag lämnade också delar av mig själv där bland neonet och nudelbarerna. Det var i Tokyo jag blev vuxen. Det var där jag hittade vad jag var utan mitt svenska sammanhang.

Våren när vi flyttade till Japan följde på det värsta halvåret i mitt liv. Jag var så oerhört trasig, livet som vi kände det hade utan förvarning slagits itu. Först efter flykten till andra sidan jordklotet kunde jag andas igen. Sedan började jag bygga. Bygga ett nytt liv från noll. Vänner, uppdrag, ett hem. Inom ett år gick jag från att ha haft 8–17-anställning på ett svenskt tidningsförlag där dagarna försurades av hierarkier, bitterhet och mellancheflig särbehandling av unga kvinnor, till att skicka hem frilansartiklar till tidningar som Dagens Nyheter och Damernas Värld. Maktmissbrukande mellanchefer kunde läsa mig till morgonkaffet. När jag inte skrev drack jag plommonvin på källarklubbar och skybars, sjöng karaoke med nyfunna vänner, tryckte fram nudlar ur automat och inredde min och Christoffers etta i Shibuya (till och med japanska möbler är petite!). På söndagarna skypade jag med familjen och 10 000 sår revs upp, men på måndagsmorgonen var jag tillbaka i neonet med reporterblocket i handen och bultande hjärta. Några år senare föddes vår dotter på Aiiku Hospital i centrala Tokyo. Vi gav henne andranamnet Maiko, de sköna konsternas barn, och samlingsnamn för de flickor som tränas till geisha i Kyoto. Min man levde som alla japanska kontorsslavar, ”salarymen”, och syntes inte till mycket i veckorna, men det var okej. Lillan och jag var järngänget som kryssade mellan shoppingcentra, gallerier, tehus och tempelgårdar. Våren kom med körsbärsblommorna som strösslade Lillan i vagnen, en vagn som för övrigt skapade konflikt på min svenska blogg eftersom det var en framåtvänd sulky och barn kan bli överstimulerade av för mycket neon. Inte ens i Japan kunde jag fly familjeliv.se.

***

Sen kom flytten. För att dämpa ångesten packade jag ner våra prydnadssaker redan tre månader innan, så att hemmet inte skulle kännas lika hemtrevligt och svårt att lämna. När vi lämnade ifrån oss våra japanska ID-kort till immigrationsavdelningen på Narita Airport kändes det som att checka in på Death Row. Vi hade hört många historier om hur expats som återvänder till Sverige efter Japanåren bryter samman på planet. Det finns en legendarisk story om en välkänd diplomat som bröt samman någonstans över det sibiriska låglandet. Vi bröt inte, vi hade en ettåring och en dyngrak dansk som distraherade oss. Brytet kom sen, i den så kallade återanpassningsfasen. Jag var alltid arg. Jag hatade hur posten inte kom på lördagar, hur alla principfast lämnade kontoret prick 17, gnället på försäkringskassan och att se hundra Acne Pistol ankelboots passera varje dag. De där bootsen blev symbol för den svenska ängsligheten. Jag hatade när lokalnyheterna skulle läsas upp och det inte längre handlade om förseningar på Yamanote Line eller politiker som gjorde avbön. Jag hatade kylan, LCHF-hysterin (ät ris!), de allvarliga minerna bland innefolket på modeveckans frontrow, surdegskultur och hur samhällsfunktionerna stängde ner på helgen. Jag stod inte ut när min man köpte en kombibil på Blocket eller när jag fick återaktivera mitt svenska mobilabonnemang. Folk som pratade högt i mobilen på Stockholms tunnelbana eller inte visste hur man köade retade gallfeber på mig, likaså svenskarnas bristande toalettvett med sina spår av kiss utanför uppfälld ring. Ja, jag kunde till och med hata svenska toaletter för att de inte hade automatisk spolning utan äcklig knapp. Det kändes som att jag alltid hade svensk pung på fingrarna.

Så småningom anpassade jag mig, blev mer medgörlig, köpte ett par kopior av Acne Pistol och försökte bygga upp ett Sverigeliv 2.0. Men fortfarande värker det när jag ser Tokyo-vänners statusuppdateringar och Instagramflöden. Hanami, veckan för körsbärsblomningen, är en konstant ångestattack. Japanartiklar i tidningar bläddrar jag oftast förbi, jag blir så avundsjuk att de inte är signerade mitt namn. En byline med glad reporter i Shibuya-korsningen får blodet att rusa. Under två och ett halvt år har jag stundtals vänt upp och ner på himmel och helvete, anklagat Christoffer för att vi åter vadar i mellanmjölk och inte sake. Stöter jag ihop med något gammalt högstadiespöke eller sitter i Försäkringskassans telefonkö kan jag må dåligt i dagar. Det är den svenska vardagen som är svår att hantera, den är bekväm men tråkig som trä. Nina Persson sa en gång att bara hon går till affären i New York för att köpa toalettpapper så matas hjärnan med intryck. Den känslan får jag inte på vägen till Hemköp.

***

Sedan oktober förra året har jag Köpenhamn som yrkesbas. Lindringen är omedelbar när jag strosar bland prostituerade och pushers på Istedgade, Indre Byns vackra Marlene Birger-kvinnor eller ölkaggarna i Nyhavn. På kontoren lyser ergonomiska ståbord med sin frånvaro och gröna Tuborg med sin närvaro. Jag kan bli tokig på danskarna, men ändå mer förlåtande än jag är mot svenskarna. Inte för att det är något fel på svenskarna, de är bara hopplöst oexotiska och stod mitt i skottlinjen när jag fick ångest över att ”vara tillbaka”, hela svenska folket fick representera min traumatiska övergång från världsvan kosmopolit till klaustrofobisk svennebanan. Kanske kommer jag leva resten av mitt liv i nostalgi, men jag jobbar på att byta den mot tacksamhet över att faktiskt ha fått fyra år där.

Så varför flyttade vi därifrån? Well, kids – ibland kommer livet ifatt en. Man blir vuxen, måste ta ansvar, deala med saker större än ha kul artikeluppslag, kunna sjunga karaoke till eftermiddagsfikat och få post på en lördag.

Mitt uppdrag på bon.se är ju att skriva om skönhet, så låt mig avsluta med att konstatera att det ändå är skönt att vara tillbaka i en del av världen där schamposorterna passar min hårtyp, min skostorlek finns i sortiment, jag kan kommunicera med frisörer och nageltjejer, och pressmöten är lättsamma trivselstunder till skillnad från de stiffa japanska konferenstillställningar jag varit på. Och knappt att jag vågar säga det, men det är ändå trevligt att åter falla i kategorin ”smal”.

This entry was posted in Från BON, From Tokyo With Love, Krönikor, Livet i Tokyo, Personligt. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


7 − = four