LIVET UTAN BOLL

Bild 1

Vet ni så SKÖNT det är att inte längre ratta runt en 15-kilos badboll! Jag känner mig lätt som en fjäder.
Jag kan böja mig! Jag kan raka benen! Jag kan kramas med Beats! Jag kan sova nära Beats! Jag kan gå utan träben! Jag kan plocka upp saker från golvet! Jag kan sitta nära ett bord! Jag kan jobba på macbooken utan att Bollen kommer åt touchpadden! Och jag SOVER! Även om Vera Li vill käka minst två gånger per natt så är det ingenting jämfört med de tvåsiffriga toalettbesöken, värmeattackerna, de rastlösa benen och omöjligheten i att vända sig från en sida till en annan. Det är en otrolig frihet.

Bara på sjukhuset försvann nio kilo. Har ingen aning om ifall jag tappat mer sedan dess (har 8 kvar till ursprungsvikten), men jag är inte alls lika svullen och tung. Provade mina gamla jeans häromdagen och de var tio centimeter för trånga runt midjan, och magen är fast som en bulldeg (på riktigt – PRECIS samma konsistens!), så det är en lång väg kvar, men bara att vara av med gigantkulan är som att öppna dörren till ett nytt liv! Jag och Beats testkör platta kramar flera gånger om dagen. Vilken lyx!

Däremot får jag fortfarande flera gånger dagligen panik om jag inte känt bebisen böka på en stund. Sen tittar jag ner i min famn och minns att, just det, bebisen bor ju HÄR nu.

Och nu ska denna lilla bebis få lite käk. Hon är en riktig sugpropp, den lilla.

I övrigt är dessa dagar faktiskt lite isolerade. Får ju inte gå långa promenader så här nära snittet, och kaféer vågar jag inte sätta mig på ännu. Så vi är hemma hela dagarna, jag och Vera Li. Och vi ägnar oss enbart åt två aktiviteter – matning med efterföljande mys samt utkämpar tredje världskriget på skötbordet.
Men det är väldigt mysigt för det mesta. Rastlösheten får vänta.

This entry was posted in From Tokyo With Love, Livet i Tokyo, Personligt. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


9 − one =