Ur BON 23/1 2012 – The art of Blundfoto

Foton: Julia Peirone / More than Violet 2010-11 / Nike / Klara / Louise / Sofie / Isabella//

 

En gång varje år vibrerade luften i vår lilla svenska stad av lika delar förväntningar, spänning och ångest.

En gång per år kom den ut – BIBELN. Fotokatalogen med alla klasserna i hela skoldistriktet. I vårt fall innebar det förutom vår egen Slottstadens Skola de skolor där stadens absolut snyggaste boys gick (Berga och Linné). Framförallt på Berga var snyggingkoncentrationen så hög att jag tror jag fått etta i allt om jag gått där. Men den där katalogen var magisk. Jag ringande in varenda pageklippt Markus och Magnus som fick andningen att öka, det var hjärtan och pratbubblor, kommentarer som “Cool frisyr!!!!!” och statements som “You broke my heart in november…”.

I mitt fall innebar katalogen även stor ångest. M-a-j-o-r.

Jag själv har aldrig tillhört den fotogeniska skalan, mitt ansikte är snett. Där finns tveksam symmetri kring mitt hakparti och munnen är lite sned om man tittar noga. Det är sånt ingen tänker på till vardags, men kameran ser allt sånt och den är inte förlåtande. Särskilt inte när den är utsänd av Pandafoto ett decennium innan digitalfotot och Photoshops genombrott.

Jag minns en artikel i Veckorevyn i mitten av 90-talet om ansiktssymmetri och hur ett symmetriskt ansikte var lika med skönhet och fotografisk framgång. Izabella Scorupco var posterflicka och VR visade hur hennes ansikte såg perfekt ut även om man spegelvände ansiktshalvorna mot varandra. Izabella såg LIKADAN ut hur man än vände och vred.
I samma veva fick jag konstaterat av tandregleringen att min käke var sned. Jag var sned. Sånt är livet, man kan inte få allt. Vissa får symmetriska ansikten, andra får… bra läsförståelse och en knack för matte. Eller nåt.

Varje år bjöd således på:

A) Ett renodlat ångestmoment (skolfotografering då jag med mitt A-efternamn ALLTID fick inleda dagens fotografering)

B) Lika delar våndan och pirr när det så blev dags för katalogen att hämtas upp. Hjärtat höll på att sprängas där bakom den vadderade pushupen när man bläddrade fram till klassens sida… Gode gud gode gud låt mig inte blunda, gode gud gode gud…

Jag tror återhämtning är omöjligt för den som förevigats med ögonen på halvstång i skolkatalogen. Lika traumatiskt måste det vara för killarna på front row vars pungkontur inte lämnar något till fantasin (kan ju även vara en fjäder i hatten för vissa). Jag minns jublet i flickrummen när linsen lyckats föreviga snyggaste killen i vår klass med benen brett isär och ett dunderpaket nonchigt slängt längst vänsterlåret.

Ljuset och skuggorna var inte alltid barmhärtiga mot oss pubbebarn. Adamsäpplen som stora bölder, reflekterande glasögon, fjunmustacher, knoppbröst och aknekinder.
Fotografen var inte alltid heller barmhärtig. Där MÅSTE rimligen finnas någon bild i rullen där ingen i klassen gör blundfoto? Eller tog man typ bara några enstaka plåtar back in the days?

På vissa skolor var det obligatoriskt att vara med i fotokatalogen, och missade man fotograferingen så fälldes man i efterhand in. Det var en vånda i klass med blundfotot – att få en EGEN liten ruta i marginalen utanför gruppen.

Sedan fanns ju den lite mer självsäkra typen som poserade med en cigg triumferande bakom örat eller gjorde ett hemligt satanstecken. Jag blev så impad – tänk vilket risktagande! För TÄNK om det skulle bli blundfoto, då är man inte så jäkla cool med sin cigg och sin lucifer-hand.

Själv bad jag till gud varje år att fotografen inte skulle välja en bild där just jag blundade. Jag med mitt asymmetriska ansikte kunde väl i alla fall få porträtteras med en alert blick?

Kanske hörde någon högre makt mina böner för det blev inga blundfoton. Och så andades man ut ännu ett år.

Svenska fotografen Julia Peirone’s bildsvit More than Violet är en laddad studie i blundfoto. Istället för att välja ut de mest ljuva (“bloggbara” med dagens terminologi) bilderna plockar hon fram det mest sårbara hos sina objekt. Tonårstjejerna sitter där, nysminkade, tvinnandes sitt hår och med munnen full av tuggummi. Behåbanden skymtar i H&M-toppens ringning, naglarna är omsorgsfullt målade och håret piffat med klämmor och band. Men så kommer kameran och fångar deras stängda ögon och munnar som hänger på trekvarts. Det är svårt att inte rysa till – femton år gammal ångest väcks till liv. Den lilla detaljen, dom jäkla ögonlocken…

För några månader sedan tog min tvååriga dotter sitt första dagisfoto. Vi hade gjort oss till, plockat fram finaste tröjan, kjol och lacksandal. Några timmar senare satt en vettskrämd och oförstående unge framför kameran. Bilderna vi fick hemskickade visar stora tårblanka ögon, våta kinder och en kanin hårt tryckt mot bröstet. Fläckar på tröjan. Klämman på sned. Napp i munnen.

Det gör ingenting mitt hjärta. Mamma vet allt om våndan. Ditt ansikte ser i alla fall lovande symmetriskt ut (runt från precis alla vinklar).

This entry was posted in Från BON, Krönikor, Popkultur. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


× six = 42