Ur BON 13/2 2012 – “Du har nåt i håret, love”

För hundra år sedan tog jag en bachelorexamen i journalistik på London College of Communication. Det var på den tiden när skolan fortfarande hette London College of Printing och huserade i Daily Mails skamfilade gamla lokaler vid Clerkenwell Road. Ibland tog sig lärarna ett bloss vid katedern och vissa kvällar läckte söt rökdoft ut från den underjordiska baren där vi åt mikropiroger dagtid och drack öl kvällstid. Vi drömde alla om att bli nästa Rankin och Jefferson Hack, de största kändisar vår skola producerat, och dagligen fick vi höra vilket enormt inflytande vi en dag skulle komma att ha över mediaflödet. Det var vi som skulle ratta tabloider och broadsheets, agera tredje statsmakt och såga makten vid fotknölarna – ja, hela Fleet Street skulle blomstra med oss! Vi skulle leda nyhetsprogram och skildra världen från alla dess hörn – från Camden till Kambodja! Mina professorer skulle vända sig i graven om de visste att jag idag skriver om läppstift och dylikt frivola ting.

När det blev dags att lära sig redigering så var det Quark Express som gällde. InDesign kom senare förstår ni ungdomar (den här gamla draken drillades även i html och stenografi). Men innan vi så mycket som fick klicka på Quark-ikonen så skulle vi i sömnen kunna croppa bilder och mäta ut typsnitt och rubriker med hjälp av sax och forntida linjal för bokstavsmätning. Vi räknade punkter för hand – hur många S går in på en rad om jag har tre L och två M – denna gigant till bokstav! Vi slet med rubriker, skrev om och mätte och skrev om tills det blödde ur ögon och hand. Fick man till en dunderrubrik som passade raden perfekt OCH croppade in bilden snyggt och enligt rätt punktavstånd fick man stående ovationer av Jeff, ett nikotingult russin på dryga 75 jordsnurr som gjort det till sin livsuppgift att drilla framtidens sub-editors. Super-sub Jeff kallade vi honom.

Så kom det darrande första mötet med Quark Express. Inte för att skryta, men jag låg i framkant. Som gammal mattelover var jag i mitt esse bland punkter och linjaler, och belönades således med snabb access till Quark Express. I årskurs tre blev jag Chief Sub Editor på skoltidningen The Back Hill Reporter, sådan var min fäbless för Quark och flink rubriksättning! Första artikeln som skulle layoutas digitalt var en text om Marcel Duchamps “The Fountain”, det vill säga pissoaren som bara var en pissoar tills den frigjordes ur sitt sammanhang och blev konst.

Det blev vilda diskussioner i klassen – det BLIR ju så när framtidens mediaelit och intellektuella gräddklick konfronteras med såna här frågor ser ni! Frågorna flög i rummet, bland iMacs, Lucky Strike-doftande munnar och klippbord. Var upphör tinget vara bara ett ting och blir ett konstobjekt? Kan ALLT bli konst? Vem bestämmer? Var går gränsen, när blir Pissoaren Fontänen? Kan ALLT bli konst enligt Ready Made-tänket? Dollartecken snurrade i ögonen på oss – fan, det där gamla dasset grannen ställt ut på gatan kanske skulle vara något..? Jag funderade hårt med jag körde runt den frilagda pissoaren i Quark och slutligen parkerade den i högra hörnet.

Jag kommer att tänka på Marcel Duchamp och pissoaren när jag läser om en annan konstnär som tager vad han haver och gör det till konst.

För Bob Recine är huvudet ett armatur på vilket man skapar magnifika skulpturer. Recines hårprydnader har synts på mången Hollywoodstarlets (inklusive Lady Gaga såklart – HUR många grejer hinner Lady Gaga bära egentligen?!) och glossiga sidor världen över. Recine är frisören som i stundens ingivelse kan svänga ihop en hög solbrillor eller några klumpar Play-Dooh och skapa stor konst. Han har själv kallat sig “modern builder” – en slags hybrid mellan frisör, illustratör och skulptör som totalt ignorerar både gravitation och våra uppfattningar kring tingens funktion och begränsningar.
Till style.com säger Recine:
“I don’t take my cues from old books, or old references. I prefer to be alive at the zenith of the moment of now — I’m a modern builder in that sense. A creator, a hairdresser — it’s all the same thing.”

Alla material är Recines vänner, och vi möter många av dem i nyutgivna Bob Recine: The Alchemy of Beauty – ett urval av Recines många redaktionella samarbeten med fotografen Mario Sorrenti, samt ett rafflande gäng skisser och polaroider. Art Director Fabien Baron knyter elegant samman kollage och bilder – kanske har även han gått super-sub Jeffs redigeringskurs en gång i tiden?

Bob Recine: The Alchemy of Beauty (Freedman/Damiani, 2011)

Fotografi Mario Sorrenti

Art Direction Fabien Baron

Fotografier courtesy of Freedman/Damiani

Ingrid Mask. Fotografi Robbie Fimmano

This entry was posted in Från BON, Krönikor, Popkultur. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


six + 3 =