Ur BON: Modet når massorna med läppstift

Alber Elbaz för Lancôme

Marc Jacobs för Sephora

Karl Lagerfeld för Shu Uemura


Ett av mina dagliga klick leder till Into The Gloss. Sidan är The Selbys för beautynördar. Det är här, i glossets allra innersta, som vi får kika in i de vassaste modekreatörernas, modellernas, stylisternas och redaktörernas badrumsskåp, läsa recensioner av de senaste produkterna och få rapporteringar om minsta strå som manipulerats inför en stor visning.

När Emily Weiss, då modeassistent på Vogue i New York, startade Into The Gloss för tre år sedan var hon en ensam entusiast – idag är de fem anställda på ”the gloffice”. Emily konstaterar det vi skönhetsjournalister redan vet – att makeup och hår är en lika stor del av en kvinnas representation som kläderna. Tiden då hår och makeup spelade andrafiol till couturen är sedan länge förbi. Idag handlar trendspaning lika mycket om eyeliners, naglar och hårlängder som textilkonst och skärningar. Skönhetsbloggare får inbjudningar till frontrow, men avböjer oftast eftersom skönhetscirkusen sker bakom scen. Där huserar superstjärnor som makeupartisten Pat McGrath och hårstylisten Sam McKnight. Knappt hinner de dra en eyeliner-linje eller koppla in en hårfön innan journalister och bloggare börjar fråga, analysera och tycka till. Oftast blir det hyllningar, det är väldigt sällsynt att en läpplook eller frisyr sågas på samma brutala sätt som en kollektion. Om det beror på att skönhetslooken inte har samma svängrum för varken provokation eller tristess låter vi vara osagt.

Hur som helst är skönhetsindustrin, dess aktörer och de som rapporterar om den centralfigurer i detta nackellacksekonomins tidevarv. Framför allt speglas skönhet äntligen ur det djupare perspektiv som länge dränkts av snabba ”Fixa kändishåret!”-artiklar och floder av produkttips, ofta okritiskt skrivna av redaktörer eller bloggare som måste hålla sig väl med de annonsörer och pr-byråer som förser dem med glossiga presentbud (jag tror att alla vi som recenserar skönhetsprodukter vid ett flertal tillfällen upptäckt att en ”ny” produkt inte alls är ny utan bara ompaketerad). Idag görs nästan lika många trendrapporter om visningarnas makeup, naglar och hår som om klädkollektionerna. Och kreatörerna – alltså hårstylisterna, makeupartisterna och manikyristerna – får berätta om sina visioner och hur de jobbat för att framhäva designerns idé.

Även i affärstidningarna ges den glossiga industrin allt mer utrymme. När näringslivsrabatten vissnar och kämpar i regn och motvind står kosmetikabranschen där som en stolt solros. Hälsosamt växande och närd av miljontals konsumenter som har lite tunnare plånböcker, men samma längtan att dekorera sig och skapa guldkant med enkla medel. Min pappa, den gamle affärsmannen, ringer ofta och myser efter att ha läst någon rapport i tidningen. Hade jag sagt till honom för femton år sedan att jag ville skriva om läppstift skulle han nog skrattat lite – på den tiden fanns framtiden inom finans eller ingenjörskonst. Idag tycker han att jag är ”helt rätt på det” och undrar om jag har några tips på hudvård för män 60-plus.

***

Ett annat tecken i tiden är den tilltagande strömmen av samarbeten över mode- och skönhetsgränserna. Alla vill in i kosmetikadiskarna, där optimismen fortfarande bubblar. Som modeskapare är en färgkollektion för ett stort skönhetsvarumärke ett utmärkt alternativ till ett eget makeupsortiment – något som är både dyrt och tidskrävande. Skönhetsmärket får modepoäng och vi konsumenter kan köpa ”samlarobjekt” utan att behöva googla ”sms-lån SNABBT”. Win-win-win.

Den 15 juni lanserar Lancôme och Alber Elbaz sin första kollektion. Med samarbeten som det med franska kakhuset Ladurée i backspegeln är Elbaz första steg in på skönhetsbanan ett väntat drag. Fortfarande är allt givetvis topphemligt, men vi får lite feeling i filmklippet av Elbaz och Pascal Dangin från Box Studios – det är Lanvinskt quirky, feminint och lekfullt. Lancôme har även signerat kontrakt med Jason Wu, och lagom till alla hjärtans dag förra veckan släppte Lancôme nagellack och läppstift i presentaskar ritade av väskdesignern Olympia Le-Tan. Prabal Gurung gör nagellack för amerikanska Sally Hansen, Karl Lagerfeld gjorde en mycket uppmärksammad kollektion tillsammans med Shu Uemura, Gareth Pugh har jobbat med MAC, och svensk-parisiska Marcel Marongiu har ett tätt samarbete med Oriflame. Senare i år släpper Marc Jacobs en kollektion hos Sephora. I en intervju med WWD sa Jacobs: ”I love the opportunity, wherever there is one, to adorn, to decorate, to scent, to dress”. Färg, form, doft eller textil – i slutändan handlar det om en enda sak.

”Sell to the masses and eat with the classes” är inget nytt. Det som är nytt är att det inte längre är skadligt för ett varumärke att sätta massförsäljning framför artistisk integritet. Under min skoltid bar vi ”Fuck the Mainstream”-nålar på jackslagen. Att sälja ut var det värsta brott en artist eller kreatör kunde begå. Idag är de flesta medvetna om att mainstreamen är det som får världen att flyta. Hoppar du inte ner i den där strömmen så torkar du sannolikt ut och blir till ett bortglömt litet russin när din elitkrets lämnar dig för någon ny. Det är inte längre fult att visa att man vill nå den stora massan. Tvärtom pratar vi om demokratisk konsumtion där alla kan ta del av high fashion-kakan. Det finns inte längre en konflikt mellan att vara trovärdig och tillgänglig. Allt är ändå så tillgängligt tack vare nätet, piratkopiering och ebaykultur, spelets regler är förändrade. Väldigt få har råd att inte flirta med massorna.

Ändå kan jag inte låta bli att undra vad som offras i denna till synes perfekta symbios. Blir produkterna ogenomtänkta? Blir klädskapandet lidande? Kanske måste Elbaz hoppa över en magnifik volang för att lägga tiden på mer vinstgenererande funderingar kring vilken rosa nyans kvinnor vill ha på naglarna sommaren 2013 (eller en ny kakburk för Ladurée)?

Allt går i cirklar, ut i mainstream alla gå. Jag vet inte hur det är med er, men jag tycker i alla fall det känns som en trevlig krydda i livet att måla naglarna i färger som drömts fram av några av världens finaste modehjärnor. Och jag har inte råd med den där magnifika couturevolangen ändå. För vet ni – jag är mainstream. Och skönhetsbloggare. Så. Himla. 2013.

This entry was posted in Fenomen, Från BON, Krönikor, Makeup, Popkultur. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


+ 7 = sixteen