Jag sitter och går igenom mitt photobooth-bibliotek och det forsar förbi tokyobilder. Bilder tagna på starbucks när jag jobbade framför datorn, bilder tagna hemma i soffan både i Sakuragaokacho och Daikanyama, foton från frukostbordet… Snapsshots från små små egentligen ganska obetydliga vardagsstunder. Men boy boy väcker de minnen till liv. Jag minns dagen när jag tog bilderna ovan. Det var tidigt september 2010 och vi hade precis kommit tillbaka till Tokyo efter sommarsemestern och vår bröllopsfest på Mallorca. Jag var så himla glad den dagen. Solen sken, Vera hade smygstartat på sitt fina dagis i Shirokane och Tokyo var alldeles underbart att vara tillbaka till. Alltid när man varit borta en längre tid och kom tillbaka så blev det krut i kärleken till staden. Man kände alla dofterna på ett nytt sätt och det var lika spännande varje gång att trampa bort till sina favoritkvarter och se vad som hänt sedan sist. Vilka nya butiker hade poppat upp, vilka hade slagit igen, vilken var nya hype-restaurangen och vad hade starbucks på sin säsongsmeny (ny frappuccino varje säsong!).
Och dagen när jag tog de där bilderna var jag så full av optimism. Samtidigt skulle det snart bli tufft. Vi skulle flytta fyra månader senare och visste ingenting om vad som väntade. Skulle jag få jobb i sverige, var skulle vi bo, hur skulle det kännas? December 2010 och månaderna som följde var som en dimma, jag har aldrig haft så lite markkontakt. Tiden i lånelyan, kylan, ångesten kring vem jag var utan Japan… Samtidigt glädjen över att vara nära vänner och familj, lättnaden över att slippa sakna och oroa sig för vad som kunde hända medan jag satt på andra sidan jorden. Samtidigt som jag ibland blev galen för att så mycket hade hänt inom mig och ingen riktigt kunde förstå det. Den Maria som återvände i den 22 december 2010 var inte samma tjej som lämnade landet den 2 februari 2007, även om det kanske såg ut så på ytan.
Men den där septemberdagen i Tokyo visste jag inget om detta. Då visste jag bara att solen stekte över min vackra stad och att det hängde ramen-ångor i luften. Jag åt frozen yoghurt på Golden Spoon i Roppongi varje dag och turnerade mellan lekplatserna med en liten tjej som precis lärt sig gunga.
Hur bra jag än har det idag så känner jag mig inte riktigt hel. Eller så bara efterkonstruerar jag.
Hur som helst är det ingen konstruktion att jag idag åter mår apa och är så allergisk att jag vill klösa av mitt ansikte. Hela munnen har spruckit. Tror jag fått korsallergi och reagerat på äpplena jag åt igår. Äter nya medicinen Allegra men blir väldigt stingslig av den. Sover urdåligt och vaknar hela tiden ÄVEN om jag tagit insomningstablett. Har lite hjärtklappning och ångest hela tiden. Har ni varit med om något liknande? Har det med medicinen att göra eller är jag på väg att bli koko?
Ser på tokyobilderna att ACn stod på. ÄLSKADE AC. Särskilt nu när jag inte kan vädra utan måste tillbringa den oroliga natten i varmt instängt rum. Buhbuhbuh.
Ska till läkaren och se om de kan skriva ut något som mildrar utan att göra mig totalt deppad och SUR. Har varit så bjäbbig senaste veckan att det nog snart blir skilsmässa.
Det låter inget kul det här….
Jag har läst bloggen från absoluta början och det gör lite ont i hjärtat när man märker att du verkligen inte mår bra och är lycklig. Det känns liksom sorgligt. Det märks tydligt att du inte är bekväm i livet/Sverige och den sprudlande, livsälskande, galna och roliga Maria som jag lärde känna via alla inläggen från Tokyo är inte här just nu. Ville bara säga att du ska kämpa på och “hang in there” Någon dag kommer du att känna dig hel och genomlycklig igen! Tror du att allt hade blivit bättre om ni hade påbörjat ett nytt äventyr utomlands, Tokyo igen eller någon annan stad i världen? Orkar man dra igång hela maskineriet en gång till, vilse i en ny stad, lära känna nya människor osv? Eller blir man bekväm på sin plats med vänner och familj nära, den svenska kulturen etc och resten fungerar som bitterljuv nostalgi som man e-g-e-n-t-l-i-g-e-n inte vill förverkliga utan bara drömma sig tillbaks till? Oj, massa pladder, men oavsett hur du mår och vad du skriver om så älskar jag att läsa allt du skriver så fortsätt gör det snälla! Högt och lågt. En kul grej hade varit om du gjort fler inlägg typ “ur Tokyo arkivet” där du skriver om en specifik bild, dag eller händelse som du tagit upp i bloggen under Tokyotiden. Alltid kul när man fått distans och perspektiv på saker och ting i efterhand. Så kan vi vara nostalgiska tillsammans! 
Ta hand om dig!
Malin
Jag tror man blir evigt rastlös av att ha bott utomlands, speciellt kanske om man har bott i stora städer som kryper innanför skinnet och förändrar en på ett sätt som man inte kan sätta fingret på. Har precis flyttat tillbaks från Paris, och även om jag mår bra av att gå välkända gator och slippa dagliga kulturkrockar så kan jag inte låta bli att tycka att livet utomlands var bättre. Det kanske var jobbigare, svårare och mer frustrerande men man kände sig så levande i varje stund! Och då börjar man tänka “varför stanna här framför Let’s Dance när jag kan leva upp på riktigt igen i ett annat land?” Kanske bara är jag, men å andra sidan filar jag redan på en ny utlandsflytt…