JORDBÄVNING I MITT HUVUD (IGEN)


När allt började… Vad visste jag väl då?

Delar av veckan har varit en sån där då varje dag mest handlar om att överleva. At ta sig från morgon till kväll. Man trälar på i sin bilnda trötthet. Plockar upp tappade strumpor, kokar nappflaskor, byter nerdreglade kläder och letar runt Tokyos mataffärer efter burkmat man fattar innehållsförteckningen på. Allt medan man längar efter att sitta ner och tänka en egen tanke eller kunna jobba utan att ha kniven vilandes mot strupen. Det måste gå så jädrans EFFEKTIVT när man har barnvakt för 1500 yen i timman, och minsta motstånd sätter hjärtat i spinn. Om jag har 2,5 timmar att jobba på slutfasen av en bok så FÅR inte datorn strula, det mobila bredbandet sluta fungera eller onödiga mejl kräva omedelbara svar. De där minuterna är så värdefulla, både för min hälsa och mätt i kalla cash. Allt måste gå rätt. Började gråta lite i torsdags när jag korrade i InDesign och det var en programversion som jag inte riktigt behärskade och jag kom liksom ingenvart. Och jag MÅSTE komma någonvart när jag väl sitter! Allt måste funka som en klocka, annars får jag hjärtattack.

På ett sätt är man fullständigt dum i huvudet som har andra ambitioner när man är ensam med ett barn. Ett barn behöver dig jämt, mammajobbet pausar aldrig. Att gå och hoppas på att bebisen ska somna är en ganska fruktlös affär och man längtar så mycket efter sovstunden att man nästan glömmer att njuta av vakentiden.

Men man blir ju galen om man inte får vara lite kreativ och intellektuell, även en mamma behöver det. Det sägs att amningen gör en lite mindre smart just eftersom man ska nöja sig med mindre stimulans, men det har inte lyckats helt. Jag älskar att vara med min lilla flicka över allt, men jag måste ha lite annat också. Det är bara mänskligt tror jag. Nu har jag ju Priscilla sex timmar i veckan, och det har gjort livet så otroligt mycket lättare. Men ändå är det tid till låns och tid som kostar väldigt mycket. Just det timmarna måste jag vara i högform och prestera likt en maratonlöpare.
Det är så himla svårt att hitta balans! Vissa dagar tycker man att man har den och man solar sig i lycka. Man har ljuvlig bebis, man har stunder för egna tankar och kreativitet och man kanske till och med känner sig pigg och utvilad. Man är stark och man har det bästa av alla världar!

Sen ibland rasar det.
Man får inte ihop timmarna. Kanske har man under en sån där bra dag när allt är under kontroll tagit på sig projekt (“Visst” I fix, inga problem!”) som plötsligt känns omöjliga att genomföra och man blir frustrerad och har hjärtklappning. Härom dagen spydde jag, och jag tror det var av stress.

Och så blir man så avundsjuk på männen. Kanske inte just min man, men männen i gemen. Dom son får gå till jobbet och äta lunch med två händer fria. Dom som får känna sig duktiga och veta att de bidrar till något stort. Dom som kan föra ett resonemang utan att bli avbruten var tioende sekund och som kan lösa sina problem utan att någon spyr en decimeter bort. Sedan kan de gå hem på kvällen till de mest underbara små varelser denna jord skådat och njuta, och dom får gosa och leka men slipper de tråkiga bitarna av ansvaret. Kanske står till och med ett bord dukat, och deras tvätt är tvättad eftersom tjejen “ändå bara varit hemma hela dan”.
Mammaskapet är så fullt av ansvar och uppgifter som aldrig syns, och som ingen som inte varit själv med ett barn någonsin kan förstå. Det där ständigta plockandet och springandet, och det hisnande vetskapen att detta lilla livs hela öde ligger i dina händer. Det är underbart men läskigt som tusan.

Att vara mamma är att vara ständigt on-call. 24-7, sju dagar i veckan. I alla fall i Japan. Det finns inget jag önskar hetare än att ha någon att dela vardagen med. Inte bara ansvaret, utan också glädjen och  jublet över varje dags små framsteg. Jag videoskypar med mamma nästan varje dag, då känns det som om hon är med och delar vardagen åtminstone lite.

Härom dagen fick jag gå till doktorn igen. Min urinvägsinfektion ger sig inte och jag är så trött att marken ibland snurrar. Det är någon infektion i kroppen, jag känner det så tydligt. Men jag sitter nästan hellre hemma och låter skiten förstöra mina njurar än går till doktorn igen, i alla fall när det är ösregn och storm och man ska streta med vagn och ilsken bebis genom centrala Tokyo där alla alla alla står i vägen för barnvagnen. Tänk att kunna lämna bebis en stund, hoppa in i taxin, träffa doktor, sedan vänta på sin antibiotika utan ett soundtrack av irriterat gnäll från sin ständiga partner-in-crime. Avslutningsvis taxi hem och fortsätta dagen. Istället blir detta läkarbesök ett mission av sällan skådat slag och man blir nästan mer sjuk än om man stannat hemma, i alla fall i huvudet. Vera var i sitt argaste esse. Det var den tiden på dagen då hon sover tupplur i vagnen, men eftersom vagnen nu stod stilla på en läkarmottagning istället för rullade skönt ute så var hon arg som ett bi.
Man sitter där med hjärtat bankandes på apoteket och ler blygt medan man som mässar “sumimasen sumimasen”, förlåt förlåt, mot de andra.

I natt när Beats var på karaoke så blev jag  så sotis på denna fantastiska förmåga som män verkar ha att kunna stänga av och leva i stunden. Jag skulle ALDRIG kunna vara på karaoke till tre, hur många barnvakter vi än hade. En mamma GÖR bara inte så. Hon vill inte heller, för hennes biologi har sett till att då får man ångest efter en stund. Jag skulle ringt hem stup i kvarten och inte kunnat släppa taget. Inte kunnat njuta ett hundra tusen procent av att ha en egen kväll med kompisar, trots att det är något man ju någonstans längtar så hett efter. Man vill, fast i realiteten är man inte riktigt redo.
Så jag blir avundsjuk på detta att kunna vara närvarande i varje situation. När killarna är på jobbet kan de fokusera hundra procent på det. När killarna festar kan de kasta sig in i det utan dåligt samvete och tankar på kommande nattvak, och när de väl är hemma så kan de vara de bästa pappor i världen och riva ner de största beundrande blickar från barnen som längtar efter dem hela dagen. Mamma är inte lika exotisk, hon är mest självklar.
Inte minst när man blir äldre.
Vad minns man bäst – mammas dagliga dukade bord, strumporna som alltid låg rena och väldoftande, sjukdagarna när mamma baddade panna och bytte feberblöta lakan, och den där vardagen som man bara tog för givet flöt på som ett organiskt väsen när det i själva verket var mammas planering, ansvarkänsla och balanserande som var cementet i hela familjens dagliga verksamhet? Eller festen när pappa kom hem från affärsresa med presenter och en doft av den stora världen i tjänstekostymen? Om pappa lagade en paradmåltid i månaden så applåderade familjen på ett sätt som vi aldrig applåderade mammas dagliga kökskonster. Som vuxen känner jag mig som värsta könsförrädaren – jag tyckte ju att pappas grejer var så häftiga! Mammas grejer, ja, dom reflekterade man inte så mycket över. Kvinnor är navet med som ingen ser. Det ständigt plocket och omsorgen som aldrig pausar. Skyddsnätet som alltid är utlagt utan att vi ser det. I alla fall inte som vi ser cykeln som pappa putsat upp eller pizzan som pappa beställt hem när mamma är ute på något. Männen har ensamrätt på den här auran som ligger kring allt dom gör.

Varför är det så, att mamman är så självklar att vi glömmer uppskatta? Jag är så väldigt stolt över min mamma, inte minst för att hon skötte ett helt hem och tre barn , inte minst när pappa flyttade till Hongkong för att göra karriär. Och jag är så rysligt stolt över att hon lite senare själv gjorde kometkarriär och idag är väldigt framgångsrik och respekterad. Tänk att hon som baddat min panna och lagat min kolja i dillsås är en av tre kvinnor som väljs ut att diskutera året som gick i P1s nyårskrönika (“Tre visa kvinnor” som gick efter nyår) och ofta figurerar i pressen i egenskap av viktigt samhällsinfluens! Hur tusan gjorde hon? Kommer JAG någonsin kunna balansera allt, jag som blir stressad av de minsta bagateller. Som har svårt att få ihop skrivandet av en ynka notis samtidigt som jag är mamma. Är det fel på mig som inte kan PLANERA, som inte kan skriva roman eller designa smycken eller fixa storkok medan jag är mammaledig. Jag tycker till och med det är svårt att mixa puré samtidigt son jag facebookar och håller mitt sociala liv flytandes via skype! Att sitta ner och prata i telefon, det finns liksom bara inte. Telefonen pratar vi i medan vi promenerar.

Att vara mamma är det största och mest underbara som hänt mig. Det kanske är svårt att tro när man läser de här raderna som mest handlar om hur sliten man är mellan sina olika ambitioner och sina olika jag. Men så är det. Det är underbart och så stort att man tappar andan lite varje dag.
Men precis som under vilken häftig förälskelse som helst så bråkar lyckan ständigt med frustrationer och kval.
Att bli mamma är att bli varse om ett hjärta man inte ens visste man hade. Ett hjärta som bultar så hårt och villkorslöst och som älskar på ett sätt som fysiskt tar musten ur en. Det är en kärlek som konsumerar hela ens kropp, och tanken på att någon ont någonsin ska drabba mitt barn är så smärtsam att man ibland undrar om man är dum i huvudet som skaffar barn.

Men ändå. Jämte den gränslösa kärleken som får en att förstå innebörd av klyschor som att “kunna flytta berg för någon” eller “jag skulle kunna döda för mitt barn” så kommer den enorma identitetskrisen. Eller det gjorde det för mig.
Vem är jag i min nya form? Att få “mamma” som nytt epitet kastar omkull allt, på gott och ont.
Och detta ständiga med jobbandet och skapandet. Du äger inte längre din tid eller ditt tankeutrymme. Du vill jobba, men ändå inte. Du vill vara intellektuell och kreativ, men du orkar inte riktigt. Du vill hålla kvar en fot i svängen, fast vissa dagar bryr man sig inte alls. Du vill så mycket men kan så lite. Det sägs att stora konstnärer har inte barn. Åtminstone inte de kvinnliga. Det stämmer givetvis inte alltid, men viss sanning finns i påståendet.
Att bli mamma är att ge upp sin frihet, men mest av allt att tappa kontrollen. Och det är för mig jättesvårt. Jag har alltid haft stort behov av kontroll, och att förlika mig med att det nu inte är jag utan Vera son bestämmer hur min tid ska läggas upp är komplicerat. Min planering betyder inte ett smack om hon är hungrig eller har knip magen eller inte inte känner för att sova just som jag hade ett spännande blogginlägg på gång.

Jag har ju gudskelov numera min nanny, fast just de timmarna är man kanske dödstrött eller har idétorka. Och så blir det ångest över det. Att det var ju FAN att jag just denna måndag klockan 15.35 betalar 1500 yen i timman för att producera… inget
På natten får man kanske de mest fantastiska tankebanor, men att gå upp till datorn känns omöjligt eftersom man då kommer vara självmordsbenägen av trötthet hela dagen därpå. Vill Vera gå upp klockan 06 så går vi upp klockan 06. Så är det bara.
Och sina timmars sömn kan man ju få “om man följer barnets rytm”. Men ibland vill man inte följa barnets rytm. Min tankeverksamhet krockar ofta med Veras schema. Jag är inte bara en mammamaskin som kan stänga av på beställning.
Och DÄR blir jag sotis på alla karlar som kan gå iväg och ha de där dagarna.

Fast Beats är jag egentligen inte alls sotis på, även om jag ofta TROR att jag är det. Han jobbar ju alldeles för mycket och missar milstolpe efter milstolpe här hemma. Jag kommer ju tids nog glömma de här dagarna av bitterhet och känslan av förödande självuppoffring, han kommer aldrig kunna ta igen det han aldrig fick. Fast han är glad ändå Säger att han aldrig varit så lycklig. Han är så okomplicerad. Han brukar skoja med mig att jag är en goth. Så är det nog ibland. Den svarta penseln ligger lite för ofta lite för nåra. Jag blir nervös, orolig, rädd och ledsen så lätt.

Men de där männen i Sverige, dom är jag sotis på! Tänk att ha ett jobb man trivs med och där man känner att tankarna lever och frodas, men att sedan kunna smälla ihop datorn vid halv fem och gå hem. Vilken lycka!

Att ha fått barn i Japan är exotiskt och spännande och vi kommer alltid ha häftiga stories om hur Vera rullade genom Love Hotel Hll innan hon fyllt två veckor, om hur hon var med på Michelinkrogar och hur hon förlöstes av en japansk stjärnläkare i neongröna crocs medan Tokyomorgonen rasade utanför fönstret. Vår vardag är ofta ganska glamourös – vi lunchar på Omotesando. shoppar i Shibuya och är ett team made in heaven. Två tokyoflickor, ständigt på språng, mamma och dotter. Ibland är vi riktigt glammiga, när Vera sover i vagnen och jag sitter i höga klackar med laptopen uppfälld på kafébordet. Som ur en film nästan!

Men ofta är det så ekande ensamt här. Min älskade man som aldrig är hemma, inte för att han är arrogant utan för att han gör vad som förväntas av honom. Tjafs om att vara en deltagande pappa går liksom inte hem i storföretagens skyskrapor.
Jag är alltid själv om allting. Om glädjen och om det jobbiga.
Jag har inte en krona i mammapeng utan förutsätts bli försörjd av min man, och det är svårt för mig. Främst principiellt. Men också eftersom jag gärna vill ha lite egna pengar för onödigheter, som för mig är livsnödvändiga, som shopping, smink och salongsbehandlingar, och det kan jag inte be Beats sanktionera. Så måste jag jobba lite. Och jag VILL jobba lite. Min hjärna är gjord för att tänka med.
Det är så hopplöst svart och vitt här. Hade Beats kommit hem runt fem då och då så hade ju allt varit så enkelt. Jag hade kunnat skriva lite, eller gå ensam på stan, kanske sätta mig med ett glas vin , jogga i parken eller gå till frisören… Men nu är det jag jag jag från det att Vera vaknar tills det att hon lägger sig. Och det är så synd om henne också för hon har en underbar pappa – en pappa som älskar att leka med henne och berätta saker för henne, och som har en ängels tålamod och hela världens kärlek i sitt hjärta.

Livet är bra, det är inte det.
Men det är svårt att få ihop det ibland.

Nu vaknade dom. Min älskade Beats och min älskade Vera. Och det är aldleles lagom för nu har jag skrivit en stund och varit ensam och nu längtar jag efter dom så hjärtat slår volter.

This entry was posted in From Tokyo With Love, Personligt. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


9 − five =

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>