BEBIS BORTSKÄNKES (GÅSTOL INKLUDERAD)!

Natten i våran sängkammare har varit ett veritabelt dårhus med ilsk bebis som vaknat varannan timme, ett skäggigt monster till farsa som snarkat så byggnaden skallrat och en morsa på gränsen till nervsammanbrott och konstant nerfälld lucka på amningstoppen. Är helt sönderammad efter nattens bravader. SÖNDERAMMAD!
Det är såna här nätter alla förbjudna tankar kommer.
När jag sitter där med ögonen i kors och med matkiosken öppen för utskänkning för femte gången så tänker jag att det blir inga fler kids. I huvudet räknar jag ner tiden tills Vera Li borde vara stor nog att sova genom natten och stor nog att kunna resonera lite med. För tusan, jag drömmer till och med om dagen när hon kan gå och fixa sin egen nattmacka och inte behöver mojjans dygnetruntservering! Efter att ha vänt upp och ner på hela badrummet i en fruktlös jakt på öronproppar funderade jag även över särboskapets fördelar. Det finns en dubbel vinning i det. Beats trumpetande skulle inte vara en del av nattrutinen, och vi skulle ha varannan-vecka-vårdnad. Det känns som total bingo när natten är som mörkast. Dessa barnfria veckor lockar med ostörda nätter, möjligheter till RIKTIGA underkläder utan nerfällningsfunktion och frihet att kunna ta en sömntablett när sömnlösheten hotar (jag blir som en junkie dessa vaknätter!). Jag skulle kunna bli full som en kastrull och röka ett paket Vogue extra lights om andan föll på (och det skulle den!), jag skulle kunna sova till elva, jag skulle kunna äta frukost utan ett soundtrack av gnäll och jag skulle kunna duscha i timmar….
Jag känner också viss avund på Beats dessa nätter. Jag vill inte ha de här satans brösten (fast det vill jag ju egentligen!) tänker jag! Vill inte utsöndra denna doft som gör mitt barn alldeles galet av sug och hunger!!  Jag vill också kunna gå in i gästrummet och lugnt sova vidare utan att veta att världen går under för mitt barn, och jag vill också kunna gå till jobbet på morgonen och umgås med personer som man kan samtala med (jag glömmer helt att Beats jobbar med japaner och pga språkbarriär kan kommunicera med de flesta på samma nivå som Vera kommunicerar med mig, sans skrik).
Sedan vaknar man på morgonen och hittar en solstråle till bebis i spjälsängen vars ansikte spricker upp i det renaste av leenden när hon ser en, och en man som fortfarande får hjärtat att dansa breakdance efter fem år och hjärtat exploderar av kärlek. Man känner sig rikast i världens och när man dansar runt i morgonrocken med sin morgonvarma bebis tryckt mot kroppen är det som att livets alla cirklar plötsligt sluts. Beats nattliga timmerverk och Vera Lis pipande känns plötsligt som riktigt ljuvliga ljud och som ett väldigt litet pris att betala för att ha de två mest underbara varelserna på jorden i mitt liv och jag skulle inte byta en minut av det jag har (eller jo, kanske någon minut…).
Ah, mommyhood, det är en resa mina vänner. Det är en resa. Man blir alldeles kokko. Det blir man. Ja.

This entry was posted in From Tokyo With Love. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


5 + two =